Cadaqués ligger vid Costa Brava, vid en bukt med samma namn, i comarcan Alt Empordà i provinsen Girona, Katalonien. Det är en stad som bäst förstås genom det den aldrig blev: under större delen av sin historia kunde den bara nås sjövägen, eller via en slingrande bergsväg över Coll de Perafita från Roses. Ingen kustväg byggdes någonsin längs stranden för att knyta samman den med grannorterna, och det är just denna envisa isolering som får äran för att Cadaqués sluppit undan den storskaliga turistexploatering som format så stora delar av den här kusten.
Resultatet är en historisk stadskärna som fortfarande vilar på branta, smala kullerstensgator kantade av vitkalkade hus, vars stil idag skyddas av lokala byggnadsföreskrifter. Cadaqués började som en fiskeby, och under 1900-talets lopp förändrades ekonomin mot turism och konst, en övergång som märks i hur staden bär på båda identiteterna samtidigt, arbetande hamn och kreativ tillflyktsort, utan att den ena suddar ut den andra.
Varför Cadaqués blev en fristad för konstnärer
Salvador Dalí tillbringade en stor del av sitt liv alldeles i närheten, i Portlligat, en liten vik precis intill Cadaqués. Han och hans hustru Gala byggde sitt hus där utifrån en samling gamla fiskarkojor, och det står numera öppet för allmänheten som Casa-Museu Salvador Dalí. Dalís närvaro drog under hela 1900-talet till sig andra stora namn till staden, bland dem Pablo Picasso, Marcel Duchamp, Man Ray och Federico García Lorca, och den dragningskraften är en viktig del av varför Cadaqués än idag bär ryktet om att vara en konstnärernas fristad.
Bortom Portlligat: Dalís slott i Púbol
När man är i Cadaqués är Dalí överallt. Så självklart måste man besöka hans hus i Portlligat och hans museum i Figueres. Men glöm inte slottet i Púbol. Det är kanske den mest underskattade av alla Dalí-relaterade sevärdheter i regionen, och jag kan varmt rekommendera ett besök på Dalís slott i Púbol. Varför? Kanske för att jag är svag för en kärlekshistoria. I grund och botten är slottet Dalís kärleksbrev, genom arkitektur och design, till sin hustru Gala.
Vi besökte platsen en underbar höstdag, utan att riktigt veta vad vi kunde vänta oss i Púbol, men möttes av brunfärgade tegelbyggnader, sönderfallande murar och denna murgrönsklädda slottsentré. För bara 6 euro för studenter och personer under 26 år, och 8 euro för övriga, är ett besök på Dalís slott i Púbol verkligen ett fynd. Kanske beror det på att Púbol ligger så avsides, men det fanns inga andra besökare, och det kändes som om vi hade Dalís mästerverk helt för oss själva den dagen.
När man kommer in i museet får man en karta med den ordning man ska besöka slottets olika delar i. Naturligtvis struntade vi fullständigt i det och började med slutet, Galas krypta, där hon ligger begravd djupt inne i slottets innergård, med graven omgiven av kusliga, magra statyer av lejon och giraffer. Dalí köpte slottet 1968 åt Gala och fyllde det med ovanliga, förtjusande föremål mot den medeltida exteriören, som om alltsammans var ett stort skämt han spelade med slottets högtidliga stomme.
Den kanske mest intressanta delen av vårt besök handlade inte om Dalí själv utan om hans mäktiga och gåtfulla hustru. Dalí designade slottet så att Gala kunde tillbringa somrarna där, och det finns ett kontrakt utställt, undertecknat av dem båda, som slår fast att Dalí inte fick besöka platsen utan Galas uttryckliga tillstånd. Det var verkligen hennes egen fristad. På övervåningen finns ett litet rum med en utställning av hennes mest utstuderade och berömda klänningar, visade bakom glas, och vi fick var och en peka ut vår favorit.
Entrébiljetten ger också fritt tillträde till trädgårdarna, inklusive ett utomhusgarage där Dalís bilar står parkerade, samt trädgårdsstatyer utformade efter hans målning Elefanterna från 1948. Den bortersta trädgården rymmer en fontän som vid första anblicken ser barock ut men vid närmare granskning visar sig vara surrealistisk, omgiven av små ansikten av kompositören Wagner, som ska ha varit Dalís favoritkompositör.
Det enklaste sättet att ta sig dit är att köra bil och parkera på den kostnadsfria parkeringen i byn Púbol. Man kan också ta tåg till stationen i Flaçà, fyra kilometer bort, och gå eller ta taxi därifrån, eller åka buss till Flaçà eller till La Pera, bara två kilometer bort. Öppettider och priser varierar beroende på säsong. Adressen är Gala Dalí Square, E-17120 Púbol-la Pera.
Kyrkan ovanför hamnen
Església de Santa Maria är Cadaqués sockenkyrka, belägen på en höjd ovanför hamnen så att den blickar ut över staden den betjänar. Inuti finns ett barockt altarskåp, en slående kontrast till de enkla vitkalkade fasaderna som präglar gatorna nedanför.
Vad kustlinjen faktiskt har att erbjuda
Cadaqués har inga långa sandstränder. Kusten består av små stenstränder snarare än öppen sand, och att veta det på förhand gör det lättare att sätta rätt förväntningar. Platja Gran är stadens huvudstrand, belägen mitt i centrum längs hamnen, vilket gör den till den mest lättillgängliga stranden för den som bor i staden.
Cap de Creus, där Spanien tar slut
Cadaqués ligger vid foten av halvön Cap de Creus, den östligaste punkten på den Iberiska halvön, den punkt dit fastlandsspanien sträcker sig längst österut. Naturparken Cap de Creus grundades 1998 och var den första marina och terrestra naturparken i Katalonien, den första i regionen som förenade skydd av både hav och land under en enda beteckning. Det skyddade området sträcker sig från trakten kring Cadaqués ända ut till fyren vid Cap de Creus på halvöns yttersta spets.
Landskapet här präglas av vindformade klippformationer, formade över tid av tramontanavinden, en stark nordanvind som är ett återkommande och karaktäristiskt inslag i områdets väder. Det är denna vind, minst lika mycket som klipporna själva, som ger Cap de Creus dess råa, unika karaktär, ännu en del av en kust som har sin överlevnad att tacka för att den är just svårtillgänglig nog.
Photo by Luca Dugaro (@lucadgr) on Unsplash — https://unsplash.com/photos/a_uFoVxON1k
